Alex Dogboy DBS_1. En läsupplevelse på 90 sekunder | Läsambassadören. Jag har alltid varit nyfiken på hur man får en läsare att bli intresserad av böcker. Då jag vid några tillfällen arbetade i bokhandel förstod jag att det är en komplex sak att intressera för böcker.
Läsaren som är i bokhandeln ville inte ha råd i egentlig mening utan ville hellre berätta om det de läst tidigare. Små boksamtal om det lästa var ofta vägen till en ny bok. Det handlar om att börja med den lästa boken eller den bok man lyssnat till på radio eller hört någon annan prata om på teve. För många år sedan föreläste jag vid en skola. Tid för samtal om böckerna och en stund för författaren att nå ut genom en förmedlande stämma är en generös väg att ge åtminstone en gnutta inblick av det som finns att läsa. För några månader sedan föreläste jag om hur man kan undervisar ur en endaste bok. . – Men… jag fattar inte … så mycket man kan få uppleva av en sådan liten stund. Det enda som krävs är att man har böcker av olika slag och att man väljer ut stycken att läsa ur. . – Du får fråga. Sorry, You Can’t Speed Read. OUR favorite Woody Allen joke is the one about taking a speed-reading course.
“I read ‘War and Peace’ in 20 minutes,” he says. “It’s about Russia.” The promise of speed reading — to absorb text several times faster than normal, without any significant loss of comprehension — can indeed seem too good to be true. Nonetheless, it has long been an aspiration for many readers, as well as the entrepreneurs seeking to serve them. And as the production rate for new reading matter has increased, and people read on a growing array of devices, the lure of speed reading has only grown stronger.
The first popular speed-reading course, introduced in 1959 by Evelyn Wood, was predicated on the idea that reading was slow because it was inefficient. Unfortunately, the scientific consensus suggests that such enterprises should be viewed with suspicion. Some speed-reading systems, for example, instruct people to focus only on the beginnings of paragraphs and chapters. But speed reading?
Bilderboken uppfinner seendet på nytt. Konstnären Joe Brainard var en av de främsta företrädarna för den estetik som växte fram i USA på 60- och 70-talen. Mest minnesvärda är kanske de reminiscenser han skrev under rubriken ”I remember”. För lite drygt 25 år sedan läste jag för första gången den franske författaren Georges Perecs bok ”Jag minns” (”je me souviens”, 1978). Den har blivit Perecs mest spridda och lästa bok. Den består av 480 numrerade korta reminiscenser av vardagliga, triviala, men unika företeelser på ett par rader vardera, alla inledda med orden ”Jag minns”: Jag minns en bensin som hade en bevingad häst som symbol och en som hette ”Azur”– Jag minns att Chrusjtjov bankade med en sko i FN:s talarstol.
Jag blev genast intresserad. Vad jag då inte hade helt klart för mig var i vilken utsträckning Perec använt den amerikanske författaren (men framför allt konstnären) Joe Brainards förlaga. Först nyligen har jag läst Joe Brainards originalversion. Joe Brainard var något så ovanligt som en närmast genial eklektiker.