När är det extra anpassning och när är det ledning och stimulans?
Vi har många elever på vår skola som utan någon som helst extra anpassning eller särskilt stöd når upp till E och i många fall även till D och C i betyg. Många av dessa elever kräver extra anpassningar för att kunna nå upp till A i betyg. Vi undrar om vi har skyldighet att göra extra anpassningar till dessa elever för att de ska nå upp till B och A i betyg. Skollagen säger ju att elever med funktionsnedsättningar har rätt till stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Men vad innebär detta för oss som lärare? När det gäller frågan om skolan har skyldighet att ge stöd i form av extra anpassningar till elever som nått betygen E, D eller C för att de ska nå ett högre betyg är svaret nej. Åtgärderna i skollagens tredje kapitel kan ses som en pyramid Alla elever ska ges ledning och stimulans för att kunna nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling. Hur länge ska en elev ha extra anpassningar? Stödmaterial - Extra anpassningar
Cirkelmodellen med digitala verktyg – Patricia Diaz
Många som arbetar språkutvecklande använder sig av cirkelmodellens fyra faser när eleverna ska skriva texter. Hur de fyra faserna formuleras är lite olika men kontentan är ungefär som följer: Fas 1 – Skapa förförståelse och bygg upp kunskap om ämnesområdet.Fas 2 – Studera texter inom genren.Fas 3 – Skriv gemensamm texter.Fas 4 – Skriv egna texter. I dessa fyra faser kan man ganska självklart och naturligt använda sig av olika digitala verktyg. Fas 1 – Skapa förförståelse och bygg upp kunskap om ämnesområdet. Egentligen inga konstigheter alls. Du kanske introducerar eller repeterar en del ord och begrepp (Quizlet, Gimkit, Wordwall) och eleverna gör kanske gör tankekartor (Popplet eller Mindly)? Du kanske vill skapa engagemang och aktivitet och samtidigt stämma av förkunskaper via något digitalt responssystem? Fas 2 – Studera texter inom genren. I fas 2 är det dags att LÄSA och grotta ner sig i texter (ett av mina favoritmoment i undervisningen)! Vill eleverna få texten uppläst?
Elevhälsans uppdrag
Elevhälsan i skollagen – uppdraget och viktiga begreppAv 2010 års skollag framgår att alla elever från förskoleklass till gymnasiet har rätt till elevhälsa. Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser samt ska främst arbeta hälsofrämjande och förbyggande. Insatserna ska stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål. För elevhälsans arbete ska finnas skolläkare, skolsköterska, skolpsykolog, skolkurator och personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses (SL 2010; 800) 2 kap 25–28 §§. Delar av elevhälsans medicinska och psykologiska insatser regleras av Hälso- och sjukvårdslagen. Hälsofrämjande arbeteDet hälsofrämjande arbetet innebär att stärka eller bibehålla elevers fysiska, psykiska och sociala välbefinnande, samt elevers möjligheter till delaktighet och tilltro till sin egen förmåga. Förebyggande arbete Åtgärdande arbete Utreda
Komplex yrkesroll skapar stress
Den specialpedagogiska yrkesrollen innebär ofta en varierande och stor mängd arbetsuppgifter som kan bidra till känslan av otillräcklighet och stress. Detta gäller inom det svenska utbildningssystemet, men även i andra länder. Det saknas tydliga riktlinjer för yrkesrollen som därför kan tolkas på olika sätt. Skolan formar yrkesrollen Det svenska forskningsprojektet ”Speciella yrken” pekar på skolors olika sätt att skapa förutsättningar för den specialpedagogiska yrkesrollen i det dagliga arbetet. skolans historiska, socioekonomiska och kulturella miljörumslig tillgänglighet och flexibilitet, dvs specialpedagogernas fysiska placering i skolanorganisering av skolans specialpedagogiska arbeterektors ledarskap och visionerrektors och lärares inställning till elever i svårigheterrektors och lärares tilltro till specialpedagogens styrkor. Kompetens och goda relationer stärker kontrollen Amerikanska speciallärare delar den svenska erfarenheten Lärarkollegor skapar stress Text: Gunvie Möllås
Vad kan egentligen specialpedagogen som inte försteläraren kan?
En vanlig uppfattning bland både förstelärare och övriga undervisande lärare jag möter är att specialpedagogen liksom inte gör något, det verkar som om hen sitter på sitt rum och pular med något som inte kommer andra tillgodo. Den uppfattningen delas ibland också av rektorer och huvudmän. Ibland även i den övriga elevhälsan. Inte konstigt då att det uppstår meningsskiljaktigheter och oklarheter om funktionen även om den i teorin uppfattas som viktig. På nationell nivå anses den så viktig att vi måste se till att det blir fler specialpedagoger och speciallärare ute i skolorna. Men vad ska de göra? I en uppsats (Hur skolledare ser på specialpedagogens arbetsuppgifter, Leif Andersson Malmö Högskola) visade det sig att rektorerna ansåg att de gav specialpedagogerna mandatet att driva skolutveckling och att verka på alla tre nivåer men de ansåg att specialpedagogen själv måste axla mandatet och ansvaret. Specialpedagogen har tappat självförtroendet tror jag. Vad kan alltså specialpedagogen?
Ljudning är A och O för att knäcka läskoden
En gång i tiden fick alla barn som började skolan samma läsebok och något av det första de fick lära sig läsa var ”far är rar” och ”mor ror”. Idag används många olika utbildningsmaterial i klassrummen. Till exempel metoder som betonar textens innehåll och där eleverna får gissa och använda bilder för att förstå innehållet. Men det är metoder som saknar vetenskapligt bevisad effekt. Dåligt betyg för helhetsmetoden – Det finns mycket forskning som visar att barn som lär sig läsa med hjälp av ljudning lär sig snabbare än barn som lär sig med hela ord, säger Anna Eva Hallin som forskar om språk-, läs- och skrivsvårigheter hos skolbarn vid Enheten för logopedi på Karolinska Institutet. Det visar också en stor kunskapsöversikt som gjordes av Vetenskapsrådet 2015, som bygger på 70 metaanalyser av studier om läs- och skrivundervisning för elever mellan sex och 12 år. Ljudning förebygger dyslexi Källa: Kunskapsöversikten om läs- och skrivundervisning för yngre elever (Vetenskapsrådet 2015)
De farliga ärendegångarna
Många skolor har ärendegångar för elever som inte når målen. Dessa ärendegångar är ofta grundade tanken om att olika personer ansvarar för olika delar i elevens lärande. De är också ofta uttryckta utifrån tanken om att det finns en progression i insatserna för eleven men att lättare insatser måste prövas först innan mer omfattande stödinsatser får sättas in. I detta inlägg vill jag resonera om varför detta är farligt för elevens rätt till kunskap och varför det blir ohållbart för både lärare, mentorer och elevhälsan samt rektor. ja alla som jobbar på en skola. Den specialpedagogiska kompetensens möjligheter att använda sin kompetens blir i ärendegångarna ofta bortdribblad. Elevhälsans möjligheter att arbeta förebyggande omintetgörs av dessa ärendegångar som av någon anledning ändå finns på väldigt många skolor. En vanlig ärendegång uttrycks så här (intentionen är förstås att tydliggöra olika personers ansvar i “elevärendet”): Jättetydligt kan tyckas. Varför används ordet “elevärende?
