Om vardagsrasism och himlande ögon. Efteråt tänker jag på pojken.
Att jag inte ska nämna hur han började panikgråta så fort polisen klev in i vagnen. Inte försöka övertyga er om hur lik han var min egen ettåring där han satt i en stickad ljusblå tröja. Inte dramatisera, söka era känslor. Det skulle bara skymma sikten från det jag vill berätta. Ett pendeltåg mellan Köpenhamn och Malmö. De höll fram sina syriska pass.
Julia Mjörnstedt Karlsten: Vem får lov att vara tacksam? - Krönika - Göteborgs-Posten. Karin Olsson om terrorattackerna i Paris. För mindre än ett år sedan: en satirtidning och en judisk mataffär.
Nu: en känd konserthall, en vänskapsmatch i fotboll mellan Tyskland och Frankrike och en restaurang. Terrorn väljer sina mål med en förskräckande omsorg. Det är rummen där vi utövar vårt öppna samhälle som förvandlas till slakthus. Platserna där vi kommer samman, tänker, skrattar, lever som fria människor. Charlie Hebdo-redaktionen och kosherbutiken var två relativt avgränsade platser.
Det finns flyktingar och det finns terrorister – och det är inte samma sak. PARIS. ”En bit bort från en av terroristerna utanför Stade de France låg ett syriskt pass.”
Mer än så kom inte fram under presskonferensen med chefsåklagare François Molin. Därför är skolmorden terrorism – men inte Ikea-morden. ”Varför beskrev du inte morden på Ikea som terrorism?”.
Den frågan har hundratals läsare ställt i mejl sedan jag för några dagar sedan skrev att Trollhättan bör betraktas som ett terrorbrott. Kritiken är rimlig, så låt mig försöka pröva ett ämne där inga enkla svar finns. Det är nu man borde slå näven i bordet och skrika. Det brinner igen, på ett planerat flyktingboende.
Den här gången är det en byggnad som används som barnkoloni på somrarna som attackeras. Det är den senaste i en lång rad attacker mot planerade flyktingförläggningar. Peter Wolodarski: Det är en mörk tid vi lever i just nu. Tidigare i veckan stod skådespelaren David Dencik på Dramatens stora scen i premiären av ”Idioten”.
DN:s kritiker Leif Zern var uppskattande i lördagstidningen: mildögt och blygt leende släntrar Dostojevskijs Mysjkin, i underbar gestalt av Dencik, omkring i ruinerna av det svenska folkhemmet och sätter alla på prov, skrev Zern. Två veckor tidigare befann sig samme David Dencik i Målarsalen och läste högt ur den ungerske litteraturpristagaren Imre Kertész nyutkomna dagbok – en dystopisk betraktelse över vår samtid. Mitt eget starkaste minne av David Dencik är tio år gammalt. Han spelade då huvudrollen i tv-serien om Lasermannen, som byggde på Gellert Tamas bok med samma namn.
Med kuslig lågmäldhet återskapas stämningen i skarven mellan 1991 och 1992, då John Ausonius skjuter 11 personer med invandrarbakgrund. Sveriges Television borde så snart som möjligt återsända tv-serien Lasermannen. Lasermannen är inte bara historia. Foto: TT. Petter: Det här är inte mitt Sverige. Sverige har under de senaste åren tillåtit rasister tänja på gränserna om vad som är accepterat.
Det här är inte längre det land jag är så stolt över när jag är ute och reser i världen, skriver artisten Petter. Jag vet inte var jag ska börja när jag skriver det här raderna. Sorgen och känslan som infinner sig när all fakta rullas upp gör så jävla ont. Men jag tror att jag börjar vid något annat som också gör riktigt ont: min mamma är sjuk och jag tror att hon är på väg att lämna mig och min familj. Hanna Fahl: Historien om ”Auberginen” i den japanska dokusåpan har gnagt i mig. Man kan undra varför Tomoaki Hamatsu stod ut med att vara instängd ensam i en dokusåpa i över ett år.
Men på vissa sätt är vi kanske alla instängda i likadana rum. När Tomoaki Hamatsu, halvlyckad komiker med karriärambitioner, sade ja till att vara med i dokusåpan ”Susunu! Denpa Shōnen” i japansk tv trodde han att han skulle filmas under en period och att programmet kanske skulle sändas någon gång i framtiden. Men när han väl stängts in i ett rum – ensam, helt naken, utan mat eller kläder – drog direktsändningarna igång utan hans vetskap. Det enda han fick var en hög tidskrifter och tidningar, och enda sättet att få mat och andra saker var att skicka in tävlingssvar till tidningarna.
Man kan stå på barrikaderna alldeles ensam också. Personligt meddelande. Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.
Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen.
Mobbningen är bara en förfest. Svenskarna är aldrig mer eniga än när mobbningen i skolan ska stoppas.
Nog är det klyschornas klyscha, självklarheternas Mount Everest. Vi kan fråga varenda människa om barn borde fortsätta mobba varandra. Ja-svaren kommer att bli noll till antalet. Ändå fortsätter mobbningen. Nu uppmärksammas problemet av flera svenska medier, så som det görs någon gång om året. 60 000 barn i Sverige kommer att utsättas för mobbning i höst. 12 000 av dem kommer inte att berätta om sin utsatthet. Vi tittar vidare. Öppet brev till Kerstin Ekman. Hej Kerstin! I klassen har vi läst din text; ”Det finns en guldreserv av humanism i Sverige”. När jag läste din text höll jag med dig. Folk som står fast för sina åsikter om att tiggare,flyktingar, homosexualitet, m.m är fel, är ofta svåra att argumentera med för de vill inte se de bra och positiva sakerna, de är så fokuserade på det negativa. Folk kollar inte tillbaka i historien och ser att de flesta som bor i Sverige faktiskt har utländska gener och om vi inte hade haft personer med olika ursprung från olika delar av världen så hade Sverige aldrig utvecklats.
T.ex teknologi,mat,mode och musik. Björn Wiman: Innan jag bryter samman tänker jag på den lilla pojken. Krönika. Jag tror att det är lukten som får mig att förstå. Det är ingen skarp eller obehaglig lukt, men något händer med luften när 400 människor sover tätt tillsammans på madrasser i en hangarliknande gammal fabrikslokal – först ombyggd till en klubb för trendkänsliga stockholmare men de senaste veckorna i funktion som flyktingförläggning. Jag befinner mig på Refugees Welcome på Nobelberget i Sickla utanför Stockholm.
Det är lärarens fel om eleverna Facebookar. En lärare i Mellansverige fick häromdagen nog av sina elevers slappa attityder och skrev ett Facebook-inlägg som blivit ett av helgens mest omtalade. I inlägget säger han att det nu får vara nog. Från och med nu kommer han att införa vissa regler.