Freudianska felhandlingar. Ny forskning om minnen ger Freud rätt. – Han hade rätt på just det sättet att vi kan kontrollera vårt minne, säger Gerd Thomas Waldhauser, psykologiforskare.
Antagandet att vi kan kontrollera och avsiktligt glömma minnen har varit kontroversiellt ända sedan Freud hävdade detta i början av 1900-talet. – Det har varit kontroversiellt för att man aldrig riktigt kunnat visa detta i labb, säger Gerd Thomas Waldhauser. Studien är gjord på försökspersoner i laboratoriemiljö med hjälp av bland annat EEG-utrustning, som mäter hjärnvågor. Försökspersonerna fick lära in enkla ordpar som till exempel bil och banan för att sedan aktivt försöka glömma ett av orden. På samma sätt som vi kan styra våra motoriska impulser kan vi lära oss att styra vårt minne.
Lundaforskarna har visat att samma område i hjärnan som aktiveras när vi med vilja hindrar en motorisk impuls också aktiveras när vi försöker glömma. Enligt honom behövs det mer forskning framför allt på hur glömska och starkare känslomässiga minnen fungerar. Du styr din glömska! Kan vi träna oss på att glömma saker?
Svaret kan vara "ja, det kan vi". Det visar ny forskning från Lunds universitet. Debatten, huruvida vi människor kan ha ett selektivt minne, har länge varit het. Kan vi välja att inte komma ihåg vissa saker? Helt enkelt välja bort ett minne? Vi kan kontrollera vår hjärna Tänk dig att du tappar något som du vet om är farligt? I laboratoriemiljö har försökspersoner fått uppmaningen att träna in eller glömma bort fakta. Ibland kan det vara bra att glömma Personer som av någon anledning är deprimerade eller har drabbats av så kallad posttraumatisk stress kan, påpekar Waldhauser pressmeddelandet, vara behjälpt av att glömma. I försöken koncentrerade man sig på att försökspersonerna skulle glömma neutral information, inte svåra känslor eller traumatiska minnesbilder eftersom man ansåg att glömma en traumatisk händelse skulle vara betydligt mer komplext.
Fångade ett ögonblick. Förenar Freud med hjärnforskning. Han blev neurovetare på 1970-talet hemma i Kapstaden, driven av sitt intresse för hjärnans mjukvaror, the mind, som man säger på engelska.
Men Mark Solms blev frustrerad i den neurovetenskapliga miljön. Frågor om medvetandet, känslorna och självet fick inte ställas om man ville göra karriär inom hjärnforskningen, upplevde han. Sålunda utbildade han sig också till psykoanalytiker. Först när han kompletterade med Sigmund Freud tyckte han att han fick studera ”the whole mind”. I dag är Mark Solms en världspionjär inom den skola som kallas neuro-psykoanalys, och han anses banbrytande i att koppla biologin till Freuds teorier. Men vi börjar inte där. . – Depression. Solms menar att läkemedelsindustrin har misslyckats med att skapa mediciner som fungerar för att de inte forskar på det Freud menade med ”Jaget”, eller hur biologin hänger ihop med relationer, känslor, erfarenheter och sociala sammanhang. – Men det där uteslöt neurovetarna när de började studera hjärnan, berättar Mark Solms.
Åsa Beckman: Plötsligt har alla rätt att häva ur sig vad som helst. Krönika.
På tunnelbanan läser jag en roman av den amerikanska nobelpristagaren Toni Morrison. Mitt emot mig sitter en kvinna i beige hatt och stirrar på omslaget. Just när hon reser sig för att gå av böjer hon sig fram och väser: ”Vad är det för skit du läser?” Jag blir otroligt paff. Först förstår jag inte vad hon menar – vad är det för fel på Morrison? Det där hade säkert kunnat hända också för tio år sedan. Det gäller inte bara på tunnelbanan en förmiddag i januari utan på alla nivåer i samhället. Det är som om hela samhället saknar överjag. Överjaget är egentligen en term från psykoanalysens fader Sigmund Freud. Freuds gamla viktiga impulskontroll tycks helt försvagad. För det mänskliga örat är fortfarande skört. Går det att säga när samhällets överjag började tappa mark? Jag skulle säga att det var i början av 00-talet. Själv tänker jag från och med nu köra nolltolerans i vardagen. Nej, man får faktiskt inte säga vad som helst – det finns ett förnuft som vi ska vara rädda om.
Navid Modiri: Jag måste få bli en skitunge ibland. Navid Modiri - artist, kommunikatör, samtalsaktivist och GP-krönikör.
Bild: Janerik Henriksson Du kan åka över hela jorden och träffa inspirerande människor och upplysta gurus. Du kan lägga tusentals timmar och hundratusentals kronor på böcker och kurser i personlig utveckling. Du kan sitta tyst och meditera på en kursgård i tio dagar. Det tar ändå bara fem sekunder att tappa allt det du samlat på dig. Jag är på väg till Ystad för ett föreläsningsuppdrag för trettio kvinnliga chefer på ett stort svenskt företag. Föreläsningen jag ska hålla i Ystad handlar om öppenhet och hur vi beter oss mot varandra. Det var för en månad sen. Telefonen började ringa och plötsligt hade jag en massa jobbsaker som skulle lösas. Du kan ägna hela ditt liv åt att arbeta för en öppnare och mer tolerant värld, föreläsa om mångfald och öppenhet och skriva krönika efter krönika om hur viktigt det är att prata med varandra.
Jag ber mamma om ursäkt igen i telefonen. (Tummen upp) (Tummen ner) The Marshmallow Test.