Linda Skugge: Jobbkrisen är en bluff | Samhälle | Debattämnen Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet. – Ge mig tjugo minuter så ska jag fixa ett jobb! Så sa jag till Fredrik Eddahri (Big Fred) när han intervjuade mig för jobbgrillen.se. Det finns inget som gör mig mer upprörd än unga som säger att politikerna måste skapa fler jobb. Jobb är ingenting du får – utan något du skapar och skaffar dig själv. Sedan tonåren har jag alltid haft jobb. Jag har aldrig ”fått” ett jobb. I dag driver jag två bolag inom bok- och pr-branschen, vi söker ständigt folk, gärna unga människor. Det vanligaste är att de inte är tillgängliga. Sedan påstår de att de är stresståliga och gillar att hugga i men efter endast någon vecka vill de inte gå ut och göra ett ärende för att det snöar och är för kallt. Jag kan rada upp hur många exempel som helst på odugliga ungdomar. Värst är de som är för ”fina” för riktigt arbete, de som sätter någon slags ”personlig integritet” främst. Hur svårt kan det vara?
En ny generation som vill glida genom livet | Jenny Strömstedt Emil Jönsson. Jag skulle vilja tala en stund om Emil Jönssons lår. Om hans rygg, hans armar och kanske framför allt hans huvud. Liksom hela svenska folket har jag vid det här laget sett den märkliga sprintfinalen minst 20 gånger. Hur Ustigov, Hellner och Glöersen faller i kurvan som fått namnet Helvetet, och hur Jönsson plötsligt har chans på det omöjliga. Han som tjuvstartar för att hämta kraft. "Det är det sjukaste jag varit med om. Han fortsatte, genom smärtan. Det kallas uthållighet och dess aktie är en raket på den mänskliga egenskapsbörsen. Det är vabruari och verkligt grått och dystert överallt söder om Dalälven och jag möter en ung mamma på torget som varit hemma med sin nioåriga dotter hela dagen. I veckans nyhetsrapportering om skolans kris efter Pisa-haveriet konstaterar lärare på flera olika skolor att det nog finns faktorer som inte har med skolan att göra som får effekt på resultaten. Det är ofta tråkigt att nöta mattetabeller. "Vill du ha en semla?" Jag står inte ut.
Jag ringer mina bröder Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city. Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Jag ringer mina bröder och säger: Förresten. Jag ringer mina bröder och säger: Okej. Jag ringer mina bröder och viskar: Okej. Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild. Hör Jonas Hassen Khemiri läsa texten i Sveriges Radios Godmorgon, Världen!. Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter.
Joakim Lamotte: Det är dags att vi går skilda vägar Att bryta upp med någon kan göras på många olika sätt, men sällan utan att känslor såras. Personligen brukar jag föredra att gå rakt på sak och vill därför börja med att berätta att du har skänkt mig både glädje och obehag, men när jag nu väljer att säga farväl är det inte mer än rätt att du får veta varför. Kanske minns du första gången vi träffades? Jag var ung och vi introducerades av gemensamma vänner. Kärlek uppstod redan vid första ögonkastet och efter det skulle ingenting längre bli sig likt. Till en början ansågs det inte lämpligt att vi sågs och vi fick ofta smyga med vår relation. Med dig vid min sida blev hela världen ett äventyr. Visst, ibland kunde du vara lite väl intensiv även för min smak. Trots det känner jag att det är dags att gå skilda vägar. Varje gång du och jag umgås förnimmer jag en känsla av att det sker på bekostnad av andra saker som är mer värda.
Vi måste hitta på ord som svenskan saknar | Alex Schulman Alltid roliga Twitter-signaturen Vforangelica uppmärksammade häromdagen att det inte finns något vänligt ord att säga till någon som hickar. Så jävla sant! Om någon nyser säger man ”prosit” och får ett vänligt ”tack” tillbaka och så kan man lämna nysningen till handlingarna. Men om någon hickar så står man bara där som ett fån och vet inte vad man ska säga. För om hickningen är ljudlig så måste den ju adresseras. Man vill ju säga nåt vänligt, nåt som snabbt signalerar att man hört hickningen och att man inte tycker att det är mer med det. Jag vet inte hur många misslyckade försök jag har bakom mig. En gång i en hiss med en ytligt bekant, som plötsligt hickade, sa jag kort och gott: ”Jaså.” Vad ska man göra åt detta? Det finns fler ord som saknas i svenskan, och jag talar inte om den uttjatade problematiken med att det inte finns ord för dryckesmotsvarigheten till mätt, alltså när man inte längre är törstig. Nej, jag vill prata om tårna. Kalaha!!!
Skulle du våga öppna dörren för din granne? | Ronnie Sandahl Det ringer på dörren. Sakta smyger jag mig fram och spejar i kikhålet, pressar näsan mot dörren. Det står en tant där. Hon är väderbiten och kortklippt. De förskjutna perspektiven i det lilla hålet gör hennes ansikte groteskt stort. Femtiofem millimeter säkerhetsdörr mellan oss. Jag håller andan. Förr brukade jag alltid öppna min dörr. Sedan tog jag ett beslut om att aldrig öppna. Min empiriska erfarenhet av att bo i en lägenhet i en storstad är denna: ingenting gott kan komma ur att man öppnar dörren. Bara elände. En gång öppnade jag exempelvis dörren och stod näsa mot näsa med några vältränade gentlemän som ansåg att jag skulle passa mig noga. Det gjorde jag sedan. En annan gång öppnade jag dörren och tvingades förklara för min ryske granne att någon bara lurat honom att det fanns en speciell helgdag i Sverige då man bjuder sin granne på fika. Det gör man inte. Ingen som är vid sunda vätskor besöker någon utan att ha ringt först. Låna en kopp socker? Kanske är det så enkelt.
Den sista stunden som ingen kan ta ifrån oss | Patrik Lundberg Pappa har inga krafter kvar. Ändå kramar han min hand så att jag inte vet var han börjar och jag slutar. Det är ett kort möte. Några ynkliga minuter tillsammans gentemot den evighet vi har tillbringat utan varandra. Vi längtade i ett kvarts sekel, på varsin sida av jordklotet. Det fanns ingen bov som slet oss isär, bara omständigheter som ingen av oss kunde råda över. Och så Sydkoreas diktatur, en tigerekonomi som blundade för de mindre bemedlade och som skickade tiotusentals barn till adoption. För åtta år sedan återförenades vi. Två meningar gick att tyda: ”Det gör inget om jag dör, för jag är så lycklig. Mina ögon blev blanka. Nu ses vi på ett sjukhus i ett land svårt drabbat av dödsviruset mers. Jag känner knappt igen honom. Pappa håller min hand och säger vad jag själv redan har börjat förstå. ”Vi kommer inte att ses igen.” Han river ner mitt försvar. Tårarna kanar nerför mina kinder för första gången på flera år. Alla lever på lånad tid, men vi har bara några minuter.
Julia Mjörnstedt Karlsten: Vem får lov att vara tacksam? Sen jag insjuknade i cancer är det få saker som provocerar mig så mycket som tacksamhet. Ni förstår, det finns en förväntan att jag som cancerdrabbad ska vara tacksam över att jag överlevt. Den här tacksamheten ska dessutom vara så stark att allt annat ska vara sekundärt. Jag får inte klaga på något, inte kräva något eller gnälla på något. Skit samma om du har ett ärr på magen – du har ju överlevt! Nej, det går inte att kräva av någon som drabbats av katastrof, trauma och lidande att denne endast ska känna tacksamhet. Ändå är det precis det vi tycks göra just nu. Att drabbas av en dödlig sjukdom eller att hamna mitt i ett krig är inget val man gjort och heller därför ingenting man kan klandras för. Det är du som inte drabbats av cancer och behövt gå igenom år av tuffa behandlingar som borde vara tacksam. TUMMEN UPP: Att det är november och helt fritt fram att börja julpynta! TUMMEN NER: Förslaget att ”förbjuda tiggeri”. grundare av Ung Cancer, canceröverlevare och debattör.
Det är jag som är Pippi. Jag kände det. | Frida Boisen Det är jag som är Pippi. Jag kände det. Jag visste det. Direkt. Jag skulle också utmana makten och normer. – Det har jag aldrig provat förut - så det klarar jag säkert. Om Pippi betydde något för den sjuåriga flickan, som precis hade lärt sig att läsa? Ja. Jag blev kär i henne direkt. Jag älskade varje ord hon sa. Varför alltid göra som alla alltid har gjort? Nej, man blir inte anarkist, för att man vågar tänka kritiskt. Och varför ska bara födelsedagsbarnet få alla presenter på födelsedagskalaset? Och när Annika påpekade att så brukade man minsann inte göra, så svarade Pippi: – Så brukar jag göra, och det brukar bli så bra så. För som ju Pippi själv formulerade det: – När man är stark, måste man vara snäll. Ja, det måste man. Ska man vara noga var det Pippi som var först med att rocka sockorna. Pippi var bra på mycket. Som att alltid vilja vidare. Jag levde, andades, somnade och åt till Pippi. Och ja. Pippi. Att det var du älskade Pippi.