Formativ bedömning med hjälp av efterfrågad och signalerad återkoppling. Den senaste tiden har jag kommit att samtala mycket om hur man tar in återkoppling från elever.
Många tycker att det är svårt att få tid till det och att skapa strukturer för det. Samtidigt är många överens om vikten av återkoppling från eleverna för att få underlag för vidare lektionsplaneringar. Jag tänker att det finns två sorters återkoppling från elever. Den ena är efterfrågad från läraren, genom reflektionsloggar, prov eller arbeten och utvärderingar. Den andra delen är signalerad återkoppling, beteenden eller kommentarer, arbetsro eller inte med mera: Efterfrågad återkoppling I min bok (Återkoppling för utveckling) delar jag upp den efterfrågade återkopplingen i ytterligare två delar: lärlogg och lärkvitto.
Lärloggen är det mest effektiva verktyg jag har använt för att lära mig mer om effekten av min organisation av undervisningen. Signalerad återkoppling En viktig del av återkopplingen är kroppsspråk, mimik, beteenden, frånvaro, aktivitet. Var går gränsen mellan vanlig undervisning och extra anpassningar? I detta blogginlägg återger jag i skrift den föreläsning jag gav i samband med Skolverkets inspirationsturné under december och januari.
Syftet med turnén var att informera om och inspirera till att söka statsbidrag för deltagande i Specialpedagogik för lärande. Nu har tiden för att söka statsbidrag gått ut (1 februari) men jag tänker att innehållet ändå kan vara intressant som underlag för kollegiala reflektioner. Materialet på Skolverket ligger ute för alla att använda även om man inte söker statsbidrag för det. Överlämningar - Specialpedagogisk kompetens. Pedagogisk information riskerar att gå förlorad för barn och elever i behov av särskilt stöd, vid övergångar inom och mellan olika skolformer.
Den här slutsatsen går att läsa i Skolverkets allmänna råd kring övergångar. Orsakerna till varför viktiga information försvinner på vägen kan vara många. Det finns heller ingen enkel lösning för att eliminera risken. Skolor och verksamheter behöver utformar arbetsformer och rutiner som möjliggör goda överlämningar. Specmaja. Specialpedagogen spelar roll – hur och för vem? Specialpedagogisk kompetens – – en blogg om skolförbättring, lärande och utveckling av Ida Necovski. Pedagogiska promenader – ett verktyg för specialpedagogen. Sedan två veckor tillbaka arbetar jag på en ny arbetsplats, en grundskola F-6 och i en annan kommun än den jag arbetade i tidigare.
Senast jag var ny på jobbet var ca 10 år sedan och då var jag dessutom helt ny i rollen som specialpedagog. Den här gången har jag erfarenhet av specialpedagogrollen men däremot är sammanhanget helt nytt för mig just nu. Hur ska man som specialpedagog förvalta den första tiden på en ny skola? Ja, det finns så klart olika sätt att göra det på. Specialpedagoger för skolutveckling: Slöseri med specialpedagogiska resurser. Det är slöseri med resurser att låta specialpedagoger ta hand om åtgärdande arbete på individnivå.
För att värna elevers rätt till en likvärdig och tillgänglig utbildning behöver vi utmana våra föreställningar om vad specialpedagogisk kompetens egentligen innebär. (red.) Missuppfattningar kring specialpedagogisk kompetens gör att utvecklingen stagnerar. I våras lämnade Skolkommissionen sitt slutbetänkande till ansvariga ministrar. SPIK – specialpedagogen i klassrummet. Jag har i flera blogginlägg skrivit om hur specialpedagog & arbetslag/lärare kan samverka formativt och systematiskt med utgångspunkt i arbetet med ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd.
Detta är ytterligare ett exempel. SPIK står för SPecialpedagogen I Klassrummet och är den färskaste delen i vår organisation av dem jag hittills har beskrivit. Givetvis har specialpedagogen varit i klassrummet även innan – både i samband med exempelvis kartläggningsarbete men också utifrån trevande försök att hitta mer främjande och förebyggande former för att knyta specialpedagogen närmare undervisningen. SPIK växte fram då vi ville utveckla en systematik kring det här arbetet och med ett tydligare syfte. Vad är syftet? Specialpedagogen och försteläraren: lärmiljö och undervisning.
En av de missuppfattningar som finns om inkludering är att det är undervisningen som ska inkludera elever.
Den här missuppfattningen leder till att många huvudmän och skolledare tänker att det är förstelärarna som ska leda utvecklingen mot en inkluderande skola. I de fall jag har haft möjlighet att fråga vad specialpedagogen ska göra när försteläraren förmodas leda frågor om specialpedagogik så får jag svaret att specialpedagogen har hand om eleverna som behöver ”inkluderas” och försteläraren har hand om det kollegiala lärandet kring inkludering.
Jag vill med detta inlägg försöka förklara varför detta är dömt att misslyckas. Vad betyder inkludering? Vi måste börja med att klargöra vad vi menar med inkludering. GUP – grupputvecklingsplanen – ett förebyggande och främjande verktyg. Det här är det fjärde blogginlägget om hur specialpedagog & arbetslag/lärare kan samverka formativt och systematiskt med utgångspunkt i arbetet med ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd.
De andra hittar du här, här & här. På Bergsjöskolan F-6 försöker vi på många olika sätt att ha fokus på undervisningen – den del som kallas ledning och stimulans. Vi måste prata om måluppfyllelse! Kan man uppnå ett krav? Det var Aggie Öhman (Prestationsprinsen) som ställde frågan om man kan uppnå ett krav under en eftermiddag kring elever med problematisk skolfrånvaro.
Det är en fråga som har förföljt mig sedan 2011 då vi fick kunskapskrav istället för betygskriterier och då kursmål togs bort. Jag har längtat efter att någon inom skolan skulle ta upp detta men har inte sett eller hört eller läst att frågan har diskuterats. Kanske har jag missat det eller så har alla köpt begreppet “uppnå kunskapskraven” okritiskt. Aggie funderade vidare: “Man uppfyller väl ett krav men uppnår ett mål? Dokumentation av extra anpassningar… ingen big DEAL, eller?
Specialpedagog + lärare = helt avgörande. Den senaste tiden har jag i bloggen haft fokus på specialpedagogens roll, uppdrag och kompetens.
Vad kan egentligen specialpedagogen som inte försteläraren kan? En vanlig uppfattning bland både förstelärare och övriga undervisande lärare jag möter är att specialpedagogen liksom inte gör något, det verkar som om hen sitter på sitt rum och pular med något som inte kommer andra tillgodo. Den uppfattningen delas ibland också av rektorer och huvudmän. Ibland även i den övriga elevhälsan. Inte konstigt då att det uppstår meningsskiljaktigheter och oklarheter om funktionen även om den i teorin uppfattas som viktig. På nationell nivå anses den så viktig att vi måste se till att det blir fler specialpedagoger och speciallärare ute i skolorna. Försteläraren och specialpedagogen – en är utvald, en är utbildad. Eva Marie Åhrling-Nykvist skickade mig sin uppsats med rubriken: Specialpedagogens förmåga att sätta tankar i rörelse – en outnyttjad resurs i det kollegiala lärandet.
Den handlar delvis om spänningsfältet mellan förstelärare och specialpedagoger, ett område som jag tycker är mycket spännande. Det är ett område som inte tas upp särskilt ofta och jag vill bidra till att sprida Åhrling- Nykvists undersökning så att vi kan fortsätta att diskutera detta på ett framåtsyftande sätt med respekt för alla inblandades erfarenheter, professioner och kompetenser. Undersökningen ställer ibland obekväma och kritiska frågor på sin spets men Åhrling Nykvist landar aldrig i att förstelärare eller specialpedagoger inte behövs eller kan, snarare att det saknas ett samarbete mellan de olika utvecklingsrollerna. Jag går direkt på Åhrling-Nykvists frågeställningar eftersom de bildar fonden mot vilken reflektioner och upptäckter utvecklas: Jag börjar min läsning på samma sätt som jag brukar göra med elever.
Jag jobbar på en skola – inte en konservfabrik! Jag är specialpedagog och jag jobbar på en skola. I det här inlägget vill jag rikta strålkastarljuset mot uppdraget som specialpedagog och hur den specialpedagogiska kompetensen används i skolorganisationen. I mina ögon är skolan en komplex verksamhet. Å ena sidan har vi en tydlig riktning från styrdokument och forskning som ger vägledning kring hur arbetet ska bedrivas och vilket innehåll verksamheten ska ha.
Å andra sidan innebär vardagsarbetet att det ständigt uppstår dilemman kring hur vi ska agera i undervisningssituationen och i mötet med eleverna där vi behöver fatta konkreta beslut och omsätta riktlinjerna till praktik allt eftersom. Speciella behov, särskilda behov eller specifika behov? De närmaste veckorna bildar sig många lärare och elever en bild av hur det ser ut i klassen antingen den är ny eller förvandlad till en grupp av lite äldre ungar. Kanske märks redan nu vilka elever som kan komma att hamna i kategorin ”elever med speciella behov”. “Det är så många barn med speciella behov!” Får jag höra ganska ofta. Tio tips för en inkluderande skolstart. EHT-möten är ett hinder för det främjande och förebyggande arbetet. Använd EHM istället! Jag kunde inte slå ifrån mig tankarna på att något inte stämde med våra EHT-möten men jag landade inte i någon lösning på de problem jag uppfattade.
En heldag med fokus på tydlighet om elevhälsoteamets roll och funktion. Så här de sista dallrande dagarna av terminen har jag haft nöjet att under en heldag träffa elevhälsoteamet på en av de skolor som jag samarbetar med. Dags att utvärdera elevhälsans arbete. Verktyg för framåtsyftande återkoppling. Studiero – riskfaktorer och skyddsfaktorer att diskutera kollegialt. De senaste veckorna har jag ägnat mig mycket åt studiero tillsammans med lärare. ”Byt fokus vid betygsättning” Samma text i kunskapskravet för E, C och A? Hur ska det bedömas? Hur ska jag kommunicera resultatet för eleven? Jag får en hel del frågor om hur man ska förhålla sig till delar av kunskapskraven som innehåller samma text utan progressionsord mellan stegen.
Till exempel, i kursplanen för ämnet samhällskunskap finns följande text återgiven som en del av kunskapskravet för E, C och A i årskurs 9: Diskutera litteratur med struktur – en aktivitet för kollegialt lärande. Från åtgärda till främja och förebygga med hjälp av en elevhälsoplan. I mitt förra inlägg resonerade jag kring den gång kring elevärenden som många skolor fastnar i och som gör att arbetet främst kretsar kring åtgärder när både lärare och elever (och därmed resten av skolan) har misslyckats. Alla vill få mer tid till att jobba med samverkande så att man kan förebygga svårigheter och dåliga resultat men det verkar väldigt svårt att få till. Samtidigt som det verkar saknas tid kan man försöka fundera över vad man gör med den tid som faktiskt finns till förfogande. Vi är alla skyldiga till att mötestid, fortbildningstid och andra forum inte används effektivt. Från åtgärda till främja och förebygga – en fråga om organisation och kultur. Likvärdig utbildning eller speciella yrken för speciella elever? Inkludering i det kollegiala lärandet.
Generellt åtgärdsprogram för lärare som vill jobba inkluderande och bejaka lustfyllt lärande. Förebygg dåliga resultat när mörkret faller. AnnaBe – Specialpedagogen spekulerar. Specialpedagogen en konservator eller generator? Hemmasittare kräver formativ bedömning (och en annan etikett) Hur får man elever att ta emot stöd? Elevhälsoarbete är allas ansvar. Att sätta igång en aktivitet och minimera risk för restuppgifter. Betyg, pysparagrafen, sammanvägningen av prestationer. Evidensbaserad inkluderande undervisning. Risk för F? Utred orsaken och lös problemet tillsammans! Parlör för pedagogproffs – vilka ord ska man använda och vilka ska undvikas?