p1 vet historia Så pratade vikingen. Att läsa runor och runinskrifter. Runstenen Vg 4 vid Stora Ek utanför Mariestad.
Den intressanta inskriften lyder: "Udd skald reste denna sten efter Torsten, sin son, och gjorde stenbro för (honom). Han ägde tre gårdar i hammarskifte och trettio marker innestående hos Erik. "Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY) För att tyda och förstå en runinskrift är det ofta nödvändigt att gå stegvis fram. Varje steg har naturligtvis sina svårigheter och osäkerhetsmoment. Man kommer alltså till en runsten med vissa förväntningar om innehållet och eftersom texterna är ganska formaliserade går det att klara sig med ett ganska begränsat ordförråd. Var börjar man läsa? Allra först gäller det naturligtvis att avgöra var man ska börja läsa.
På runstenen Sö 194 vid Brösicke på Selaön i Södermanland börjar inskriften i huvudet, vilket samtidigt motsvarar ett läge nedtill till vänster. Så talade vikingen! - gd.se. Vikingatiden varade som bekant från cirka 800 till ungefär 1040.
Språket under denna tid kallas runsvenska av språkforskarna. Den nuvarande isländskan är så lik detta språk, att en viking och en nutida islänning skulle förstå varandra. Det har skämtsamt sagts, att våra dagars islänningar är som ”talande runstenar”. Riksantikvarieämbetet. Guldbrakteat från Tjurkö i Blekinge ristad med urnordiska runor: "Heldar gjorde runorna på det 'välska kornet' [guldsmycket] åt Kunimund".Foto: Bengt A.
Lundberg(CC BY) Ingen semestertripp till Jerusalem. För tusen år sedan åkte Östen på pilgrimsfärd.
Det slutade illa. Tack vare hans flitigt runristande familj har vi lärt känna Östens öde. Ulf i Skålhamra övergav asagudarna. Stormannen Ulf lämnade asatron bakom sig och vände sig mot kristendomen.
Om det vittnar den runsten som står rest i Skålhamra. Täby och Vallentuna norr om Stockholm är världens runstenstätaste område. Ristning i rött hjälper oss läsa runsten. Denna runtext finns att läsa på en sörmländsk sten som står rest i Gerstaberg i Ytterjärna socken: Ingetora och Östen och Håsten, Holmsten, de lät resa stenen efter Frökn och efter Bjursten, Frökns och Ingetoras son.
Gud och Guds moder hjälpe deras ande, faderns och sonens. Äsbjörn ristade och Ulv målade. Texten upplyser klart och entydigt om att ristningen också har målats. Bitar av runsten räddade brobygge. När ristningen täcktes av lavar och mossor hade runstenen gjort sitt som monument och vägvisare.
I stället fick den tjänstgöra som byggmaterial. När runstenarna ristades och restes från 900-talets slut till början av 1100-talet placerades de ofta vid vägar. Där kunde de ses och beundras av förbipasserande och kanske samtidigt fungera som ett slags vägmärken. I många runstenstexter berättas att den som har ordnat med monumentet, till minne av en död släkting, också har byggt en bro. Men dessa så kallade runstensbroar var i de flesta fall snarast vägbankar av stockar, ris och stenar, som lades ut där vägen gick över sanka partier. Flera broar av detta slag innehåller runstenar.
Ett par hundra meter nordost om Sjörups kyrka stod en runsten som dokumenterades på 1600-talet. Saxe reste denna sten till minne av Åsbjörn, Tokes son, Asagudar rara på runstenar. Tor är den enda asagud man kan läsa om på runstenarna.
Annars rymmer de oftast kristna böner och symboler – ett tecken på att den nya läran redan slagit igenom när stenarna restes. Många tror att runstenar är monument från den tid då människorna i Skandinavien ännu dyrkade asagudarna. Men ser man till stenarnas utsmyckning och texternas innehåll märker man att de allra flesta som låtit resa dem faktiskt redan har gått över till kristendomen. Ett tjugotal av runinskrifterna i Västergötland avslutas till exempel med en kristen bön. Den kan vara mycket kort, som Gud hjälpe hans själ, eller lite längre, som Gud hjälpe hans själ och Guds moder, helig Krist i himmelriket. Något kors i stenens ornamentik behövs inte för att visa beställarens eller den dödes kristna tro. Anunds bror vilar vid mäktig hög. Anund var ett vanligt mansnamn under vikingatiden.
En bärare av namnet var dock speciell. Han var son till kung Ingvar. Man kan läsa om både far och son i Ynglingasagan i Snorre Sturlassons Konungasagor. Efter faderns död tog Anund över kungadömet Sverige, som på den tiden kallades Svitjod. Snorre berättar att kung Anund bröt, röjde och anlade ny väg genom vidsträckta ödemarker i landet. När fornforskaren Johannes Bureus i slutet av 1500-talet undersökte och ritade av en runsten nära Västerås noterade han att stenen i fråga fanns "widh Anunda höghen".
Mellan Storhögen och dagens bilväg finns ett mäktigt runstensmonument. Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds bror. Vid arkeologiska utgrävningar har man kunnat konstatera att stenraden står längs en anlagd vägbank över ett tidigare sankt område. Av runtexten får vi veta att den döde Heden haft en bror som hette Anund, ett namn som förekommer på många runstenar. Egensinnig ristare struntade i vokaler. Namn på fjärran länder, som Gårdarike, Grekland och Särkland, förekommer ofta i svenska runinskrifter.
Men grannländerna Finland och Estland nämns bara en gång var. Den enda sten där Estland figurerar är Olsbrostenen, som står på en liten kulle strax intill en väg vid Frugården i Olsbro i Norra Åsarps socken. Olsbrostenen är också en av få runstenar i Västergötland som bär en ristarsignatur. Tidig tribut till kvinnan. Odendisas runsten väster om Sala är unik. Den tycks vara den enda som hyllar kvinnan. Den kvinna som bodde på gården Hassmyra måste ha varit något utöver det vanliga.