”Att minska lärarnas inflytande ger inte säkrare betyg” Vad kan göras för att förbättra betygssättningen?
I det följande diskuteras fyra frågor: Vilka brister finns i betygssättningen? Vad kan göras för att åtgärda de bristerna? Vilka åtgärder är verkningslösa? Varför föreslår man verkningslösa åtgärder? När Skolinspektionen 2010-2011 granskade betygssättning påpekade man brister i rättssäkerhet. Vad kan då göras för att förbättra betygens rättssäkerhet och likvärdighet? Vilka åtgärder är då verkningslösa? De nationella proven ger inte lärare de underlag som krävs för att sätta rättssäkra och likvärdiga slut- och kursbetyg. Visserligen kan sambedömning av elevprestationer på nationella prov förbättra likvärdigheten i provbetygen. Varför vill man då anpassa slut- och kursbetyg till provbetygen? Vad vet man då om lärarnas ”snällhet”? Som sagt, de brister som finns med rättssäkerhet och likvärdighet kan och bör åtgärdas. Per Måhl sakkunnig på bedömning och betygssättning. I en värld av individualister är jagen oräkneliga.
Vid Rijksmuseum väntar en grupp tyskar i övre tonåren, antagligen gymnasister på skolresa.
Spårvagnen är nästan fullsatt och börjar rulla innan alla hunnit ombord. Några av de tyska tonårspojkarna kastar sig fram och tränger sig in mellan dörrarna till det rullande tåget. Andra hakar på. De tjuter och skrattar, klänger på varandra och dörrarna i hysterisk uppsluppenhet. Föraren och konduktören försöker förgäves få stopp på kalabaliken. Det är en banal incident. Jag har sett det förut. Det otäcka i händelsen låg inte bara i risken att någon skulle skadas svårt, kanske rent av dö. Mobbarna på skolgården, fotbollshuliganerna som stormar restaurangen, demonstranterna som förvandlar sig till ett fönsterkrossande upplopp, folkmassan som dyrkande hälsar diktatorn – alla är de på olika vis exempel på hur lätt och gärna människan avstår från sitt eget jag för att bli en del av ett större och mäktigare subjekt.
I dag kan vi tro oss vara på betryggande avstånd från denna kult av jagutplåning. Universitetseländet. Så illa är det Larm om ungdomens förslappning och förfall bör alltid tas med en stor nypa salt.
Men universitetspersonalens öppenhjärtiga fikabordssamtal börjar nu nå samhällsdebatten. Deras berättelser vittnar om en högre utbildning med allvarliga problem. – Mitt ämne ingick som en del i ett utbildningsprogram och det var uppenbart att många inte var intresserade. De satt och messade, pratade och några satt faktiskt och hånglade.Illustratör: Kristin Lindström Uppgiften var egentligen för lätt för att fuska på. Först här, några kurser in på en högskoleutbildning, uppdagades att den unga kvinnan inte kunde skriva, hon var i praktiken analfabet.
Att fusk avslöjas är förstås viktigt. . – En student var typisk medelklassvensk, aktiv i studentkåren och engagerad, men verkligen helt värdelös på att skriva. I början av året slog åtta historiker vid Uppsala universitet larm. Varje generation har sina larmrapporter om ungdomens förfall och att saker blir sämre. . – Borde vi underkänna dem tidigare? Myten om medfödd talang borde avlivas. Över mitt skrivbord hänger ett fotografi.
Det föreställer bordtennisspelaren Jan-Ove Waldner, ståendes i ett hav av pingisbollar i en nedsläckt träningshall. Han kan inte vara mer än sexton år gammal på bilden. Han övar sin forehand. När det går trögt vid tangentbordet händer det att jag tittar upp på Waldner och tänker: Han var inte bäst, han blev bäst. Det är en viktig skillnad. För under min uppväxt var ju Waldner själva urberättelsen om bollgeniet, född till att spela pingis. När det i själva verket var tvärtom. Ändå fortsätter myten om medfödd talang att urholka människors möjligheter till utveckling. Så sent som för en vecka sedan uttalade sig den världsledande forskaren Anders K Ericsson om saken i SVT:s sportsändningar. Vad säger vi till eleverna? Skolans misslyckande förklaras med en rad faktorer.
Men i debatten nämns sällan eleverna och deras behov av kunskaper och intellektuell utveckling. Handstil, stavning, ordförråd, förmågan att föra ett skriftligt resonemang över huvud taget – allt låg på mellanstadienivå. Men tentan jag satt och rättade var dessvärre inte skriven av en mellanstadieelev utan av en ung vuxen som studerade historia vid Uppsala universitet. Och det var inte något enstaka fall det handlade om. När jag började räkna hur många av tentorna framför mig som var språkligt problematiska visade det sig att bara en handfull studenter lyckats skriva texter utan felsyftningar, missförstådda ord och förväxlade prepositioner. Som vikarierande lektor nyss återkommen från ett par års forskning på heltid var mötet med 90-talisternas språk en chock.
Jag kunde inte acceptera läget. You think you know what teachers do. Right? Wrong. (By Charles Rex Arbogast/ AP) You went to school so you think you know what teachers do, right?
You are wrong. Here’s a piece explaining all of this from Sarah Blaine, a mom, former teacher and full-time practicing attorney in New Jersey who writes at her parentingthecore blog, where this first appeared. By Sarah Blaine We all know what teachers do, right? So we know teachers. We know. Teaching as a profession has no mystery. We were students, and therefore we know teachers. We are wrong. We need to honor teachers. Most of all, we need to stop thinking that we know anything about teaching merely by virtue of having once been students.
We don’t know. Debattartikel_Skolporten_4-20131. Have Sweden’s permissive parents given birth to a generation of monsters?